I mitten av 2010-talet var jag i miljödepartementets regi på en delegationsresa till Brasilien. För att kunna ta mig mellan olika möten krävdes taxiresor. Vid flera tillfällen bokade jag samma taxi. Taxichauffören var mycket trevlig men kunde lika lite engelska som jag kunde portugisiska. Med hjälp av en översättningsapp kunde vi ändå förstå varandra. Efter en veckas resor kors och tvärs i staden började vi så smått bli bekanta. På den sista resan, som gick till svenska ambassaden i utkanten av Brasilia, tackade jag honom hjärtligt och önskade honom lycka till. Han sken upp och svarade: Do you like to marry me? Jag lyckades inte riktigt finna något lämpligt svar på frågan utan hastade skyndsamt ut ur bilen. Än i dag vet jag inte om det var en uppriktig fråga eller om det var appen som saknade en lämplig översättning.

Vid Mistras jubileumskonferens i höstas beskrev den isländska författaren Andri Snær Magnason frustrationen över att det ibland fattas ord och begrepp för att beskriva viktiga skeenden. Han tog exemplet att det tog över hundra år innan befolkningen på Island förmådde förstå vad demokrati innebär – eftersom man saknade tidigare erfarenhet av frihet att bestämma själv. Detsamma gäller förståelsen för det förändrade klimatets hastighet som vi människor åstadkommer genom vårt sätt att leva. Vårt språk förmår inte översätta det forskarna genom statistiska analyser och mängder av diagram beskriver i sina vetenskapliga artiklar. Och vi saknar referensramar för att förstå tidsaspekten i denna förändring. I sin bok Om tiden och vattnet, använder Snær Magnason sin egen släkthistoria för att beskriva betydelsen av ordet ”havsförsurning”. Han fångar skickligt vad det i förlängningen skulle innebära för alla oss som lever på planeten om det tillåts fortskrida i samma takt.

Jag tycker att det känns hoppfullt att där de vetenskapliga begreppen ibland alienerar oss, förmår konstnärer och författare öppna våra sinnen för en djupare förståelse av den existentiella dimensionen av klimatets förändringar. Och från att klimatförändringarna bara var något som de mest insatta forskarna pratade om, så är det idag en av de viktigaste frågorna i näringslivets styrelserum och på den politiska agendan i stora delar av världen.

Att vi alla känner viss vilsenhet i den stora samhällsförändring som just nu sker då vi succesivt lämnar det fossila samhället bakom oss är dock inte konstigt. Men vi har inte hundra år på oss att förstå vad det innebär. Budskapet får inte riskera att bli ”lost in translation” som i den romantiska komedin av Sofia Coppola. Eller som vid min taxiresa i Brasilia.

Det här ser vi på Mistra som ett viktigt uppdrag. Och det är precis därför vi finansierar våra långsiktiga tvärvetenskapliga forskningsprogram. Vi har ambitionen att korta ner tiden det tar för att överföra kunskapen från forskningen till samhällets aktörer, och vice versa, genom att sätta alla runt samma bord från början. Detta arbetssätt skapar i sin bästa form en möjlighet att översätta det abstrakta i det som benämns de tre planetära miljökriserna – klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald och föroreningskrisen – till praktisk verklighet och åtgärder.

Tack alla Mistraprograms forskare och samarbetspartners för ert målinriktade arbete där ni gör verklig nytta i en utmanande tid. Detta år då vi firat Mistra 30 år känner jag en stor ödmjukhet och stolthet över att Mistra under så många år har förmått sätta agendan för miljöstrategisk forskning.

Jag vill avsluta med att rikta ett särskilt tack till alla er som deltog på vår jubileumsturné runt landet. Hoppas vi ses snart igen!

Stockholm, 19 december 2024