Nationer sluter sig, geopolitiken hårdnar och det internationella samarbetet utmanas. Perspektiven krymper, och den politiska logiken tenderar bli kortsiktig. I ett sådant landskap förändras också förutsättningarna för forskning, innovation och de stora samhällsfrågorna – inte minst de miljöstrategiska. Här växer sig behovet av det motsatta desto större – aktörer som förmår se bortom horisonten, som inte fastnar i samtidens brus, som vågar investera i det som ännu inte är färdigformulerat. För det är i gränslandet – mellan det kända och det okända – som avgörande kunskap kan växa fram.

Mitt starkaste intryck från vår resa var rundvandringen på Antimateriafabriken på CERN där den fantastiskt pedagogiska forskaren Fredrik Parnefjord Gustafsson med stort engagemang berättade om sin forskning och de experiment som pågår mitt i en av världens mest avancerade forskningsmiljöer. Här kretsar arbetet runt frågor som nästan trotsar vår förståelse. Materia och antimateria. Gränsen mellan det vi vet och det vi fortfarande söker svar på. På platser som CERN pågår ett arbete som inte låter sig begränsas av kortsiktiga mål. Frågorna är fler än svaren, men drivkraften att fortsätta leta dominerar.

Det är lätt att tänka att denna forskning inte handlar om de konkreta samhällsutmaningarna vi brottas med dagligen. Men upplevelsen var den motsatta. För just där, i gränslandet, finns en påminnelse om att de stora genombrotten ofta börjar i det osäkra. I nyfikenheten.

Samma känsla fick jag i samtalet med en inspirerande biolog på universitet i Genève. “Varför är ni här?”, frågade han. En enkel fråga. Men jag blev tvingad att stanna upp och reflektera över varför vi gör det vi gör. Vilka frågor söker vi svar på? Vad vill vi uppnå? Resan blev därmed en tankeställare om att lärande inte bara sker i det formella. Det sker när man som grupp våga tänka högt, pröva tankar, misslyckas och ompröva dem.

När så mycket handlar om att dra gränser, blir värdet av att överskrida dem än tydligare. När fokus ligger på det omedelbara, blir behovet av långsiktighet större. Och när komplexa frågor förenklas, blir vikten av att hålla fast vid nyanser, osäkerhet och vår medfödda nyfikenhet ännu mer avgörande.

Det är inte svaren som avgör hur vi tar oss an framtiden. Det är vilka frågor vi vågar ställa längs vägen. Och det är det just här Mistras roll blir som mest relevant – att fortsätta rikta blicken framåt och investera i det som ännu inte är självklart. I en värld som sluter sig stärks behovet av att tänka längre.