Laila Mendy, doktorand vid Uppsala universitet och inom forskningsprogrammet Fairtrans, har i sin avhandling Climate denial and scepticism in Sweden: From distrust to deliberation in an antagonistic climate studerat klimatförnekelse och klimatskepticism i Sverige. Syftet har både varit att undersöka hur skepticism kan förstås och motverkas och att analysera hur relationerna mellan forskare och allmänhet påverkas. Resultaten visar att klimatförnekelse inte är särskilt utbrett – de flesta svenskar förstår att klimatförändringar sker och att de kommer att få negativa konsekvenser. Det finns dock en liten grupp som hyser skepticism mot klimatvetenskapen.

Laila Mendy har också en kommande artikel som visar att en betydande andel av svenskarna fortfarande är osäkra på hur stor del av klimatförändringarna som kan tillskrivas mänsklig påverkan jämfört med naturliga faktorer. Studien visar dessutom att det finns människor som enbart är skeptiska till behov och effektivitet i att hantera klimatförändringarna, något Laila Mendy är intresserad av att studera närmare framöver.

Skepticism mot klimatpolitik

Skillnaden mellan klimatförnekelse, klimatskepticism och skepticism mot klimatpolitik är en viktig fråga där gränsdragningen fortfarande diskuteras, förklarar Laila Mendy.

– Jag tycker att det är viktigt att erkänna att det finns många skäl till att människor är misstänksamma mot klimatvetenskapen och klimatpolitiken och att vi måste vara försiktiga så att vi inte stöter bort målgrupper genom att missförstå dem. Av den anledningen föredrar jag att använda termen ”skepticism” för att beskriva en person som hyser tvivel, tills jag lär känna dem och deras förståelse bättre, säger Laila Mendy.

Det finns också de som medvetet förnekar klimatförändringar och de som med avsikt sprider osanningar och försöker vilseleda allmänheten. I de fallen är förnekelse en mer träffande beskrivning. Och när det gäller skepticism mot klimatpolitik är dessa gränser mer komplicerade, förklarar Laila Mendy.

– Det finns många skäl att uppfatta klimatpolitik som problematisk. Samtidigt finns det de som använder olika former av fördröjningsargument för att underminera politiken och hindra klimatåtgärder. Här skulle jag hänvisa till forskningen om ”Climate Obstruction”– att individer inte nödvändigtvis förnekar klimatförändringar eller ifrågasätter vetenskapen, men ändå kan vara aktiv i att försvåra klimatåtgärder.

Laila Mendy kan inte säga om attityderna förändras i någon viss riktning. Däremot indikerar studier att Sverige blir allt mer politiskt polariserat i klimatfrågan, vilket innebär att det kan bli svårare att nå politisk samsyn i framtiden.

Forskare utsätts för hot och trakasserier

 Avhandlingen visar att klimatförnekelse och skepsis mot klimatåtgärder framför allt hänger samman med lågt förtroende för forskare samt med mer auktoritära och nationalistiska värderingar. Klimatforskare vid svenska lärosäten och forskningsinstitut utsätts också ofta för hot och trakasserier. Det visar en studie som Laila Mendy har gjort tillsammans med Mikael Karlsson, docent vid Uppsala universitet och forskare inom Fairtrans.

De 30-tal forskare som har intervjuats inom studien vittnar om att deras arbete misstolkas medvetet och att deras resultat förvrängs och används i politiska syften. Trakasserierna innebär att många forskare undviker att delta vid offentliga evenemang, drar sig undan samhällsdebatten och slutar använda sociala medier. Studien visar också att forskarna utövar självcensur och undviker att publicera resultat och i vissa fall även att undersöka vissa frågor. Vad innebär det i praktiken för forskningen i sig – och för framsteg inom klimat- och miljövetenskap?

– Jag är i allt högre grad oroad över att forskare kan möta eller förvänta sig situationer som leder till att de drar sig tillbaka eller självcensurerar sig. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg det relativt positiva läget i Sverige och den globala utvecklingen inom klimatvetenskap och evidensbaserad politik. Min avhandling är en liten undersökning av ett mycket bredare och mer komplext problem, där oroande demokratiska trender och geopolitiska spänningar i allt högre grad utmanar de verktyg vi har till vårt förfogande för internationell evidensbaserad klimatpolitik, säger Laila Mendy.

Uppdrag för det demokratiska samhället

Många forskare upplever att de saknar stöd och resurser från arbetsgivare och de hanterar situationen på olika sätt. Laila Mendy lyfter vikten att lärosäten och forskningsinstitutioner sätter in stödåtgärder, exempelvis genom utbildningsinsatser inom kommunikation i politiskt laddade sammanhang och tydliga riktlinjer för att hantera trakasserier. Hon anser också att det behöver initieras kommunikationsstrategier för att motverka vetenskapsförnekelse i samhället i stort, och att forskare tilldelas finansiering för mer långsiktigt samhällsengagemang.

– Detta skulle kunna öka forskningens bidrag till samhällsutvecklingen. Långsiktigt relationsbyggande kan också minska risken för fientliga eller problematiska möten med allmänheten, även om det inte är någon universallösning på skepticism och misstro.

Laila Mendy ser en tydlig koppling mellan skepticism och trakasserierna som forskare beskriver. Därför anser hon att det finns ett ansvar även för det demokratiska samhället i stort – inte minst från politiker eller andra betrodda offentliga aktörer – att försvara och värna forskare och vetenskap, även när forskningsresultat inte rimmar med deras egna politiska positioner.

– Vidare vill jag att min forskning används för att motivera bredare studier av hur klimatforskning internationellt kan stå emot nedskärningar, särskilt i en tid av ökande politisk polarisering. Att förstå hur forskare kan stå emot personliga angrepp och nedmontering av forskningsverksamhet kan hjälpa det vetenskapliga samfundet att stärka vetenskapens motståndskraft och bättre hantera politisk tröghet och bakslag i klimatpolitiken, avslutar Laila Mendy.