Foto: Isac Lundmark

Marie Stenseke ser tillbaka på sin barndom med stolthet. Uppvuxen på en bondgård i Vårgårda, Västergötland, fick hon både insyn i arbetet på mjölkgården och som en del av familjen själv hugga i. Här föddes också hennes intresse för biologisk mångfald, naturvård och landskapsförvaltning – frågor hon har arbetat med i hela sin karriär. Men när hon tog första klivet in i akademin för att läsa samhällsplanering med fokus på mark och vatten på landsbygd vid Stockholms universitet insåg hon att hennes bakgrund var unik. Hon kände inte alls igen sig i synen på lantbrukare inom utbildningen.

– Jag kände inte igen mig i texterna och diskussionerna som fanns på institutionen – bönder framställdes som ”the economic man”. För min föräldrar, som hade ett medelstort lantbruk på den tiden – utan att vara vare sig en del av gröna vågen eller starka industribönder – var ekonomin självklart viktig, men det var också självklart att ha en god och personlig relation till sina djur, till åkrar och ängar, jaktmarkerna och skogen. Att vara en del av och respektera omgivningen och dess historia. Det handlar inte om nostalgi, utan om att ha en rikare förståelse för lantbrukares agerande och hur vi kan forma mer hållbara vägar framåt.

Marie Stenseke, professor i kulturgeografi och prodekan på Handelshögskolan, Göteborgs universitet, anser att det urbana perspektivet på landsbygd som ofta uttrycks inte är uppdaterat med hur det ser ut i dag. Fler svenskar har sannolikt besökt London än Falbygden, påpekar hon.

Efter utbildningen följde några år som planerare inom kommunal förvaltning. En tanke om att själv forska och studera markägares aspekter på hållbart lantbruk slog rot. Som föräldraledig med sitt första barn flyttade hon till Skåne och började för skojs skull läsa enstaka kurser. Det ledde i sin tur vidare in på magisterutbildningen i kulturgeografi vid Lunds universitet och hennes avhandling ”Bonden och landskapet” handlade om just förutsättningar för hållbart lantbruk och byggde på intervjuer med lantbrukare.

– Under min doktorandperiod gick Sverige med i EU och med det följde reformer och pengar för naturvård och lantbruk. Jag ville studera hur lantbrukarna själva såg på hållbarhet. Miljöinitiativen kom ovanifrån och inte från ambitionerna som fanns hos bönderna själva. Situationen är komplex och jag ville bort från det svartvita perspektivet och nyansera bilden, säger Marie Stenseke.

Tuffa diskussioner om tvärvetenskap

Hon fick medel för att genom intervjuer fortsätta studera kommunikationen mellan makthavare i EU och Sverige och markägare. Arbetet mynnade ut i metoder för samskapande dialoger som uppmärksammades och användes av bland annat länsstyrelser. I samband med arbetet blev Marie Stenseke engagerad i Mistras forskningsprogram HagmarksMistra som studerade hur förlusten av naturbetesmarker och därmed den minskade artrikedomen kunde vändas.

Foto: Peter Seenan

Nedläggningen av lantbruk är ett stort hot mot den biologiska mångfalden, påpekar Marie Stenseke. Och att en god dialog med markägare är en viktig förutsättning för att hålla lantbruken vid liv. Som kulturgeograf studerade hon förutsättningarna för lantbrukare att fortsätta sin verksamhet och vikten av förtroendeskapande dialoger. Det var också här som hennes glöd för tvärvetenskaplig forskning tog fart på riktigt.

– Vi var inte så många samhällsvetare som jobbade med biologisk mångfald och jag fick ett bra nätverk. Jag tränade mig på att ta diskussionen med ekologer om att naturvård handlar om människor. Enbart kunskap om naturen kan inte rädda den biologiska mångfalden.

Genom arbetet kom Marie Stenseke som samhällsvetare in i fler och fler sammanhang inom naturvårdsforskningen. Det banade väg för nya forskningsmedel, hon blev styrelseledamot i forskningsprogrammet Fjäll-Mistra och satt med i Naturvårdsverkets viltkommitté.

– Jag blev tuff och det ledde till intressanta diskussioner, vi hade meningsskiljaktigheter och olika perspektiv. Allt oftare började jag prata om konflikter, vad och var det skaver. Jag har arbetat mycket i globala sammanhang och ofta stött på biologer och ekologer som inte har en grundförståelse för samhällsvetares betydande arbete gällande biologisk mångfald. Samarbetet är en förutsättning och idag är vi fler som lyfter den aspekten.

Stöttar forskare att korsa gränsen

Marie Stenseke har suttit som ledamot i den flervetenskapliga expertgruppen som leder arbetet i IPBES, den internationella panelen för biologisk mångfald. När hon under förra året avslutade sitt uppdrag tryckte hon extra hårt på vikten av att naturvetenskapens attityder till samhällsvetenskap och humaniora förändras, för att forskningen om biologisk mångfald ska få genomslag.

Diskussionerna på hemmaplan har kommit till nytta i uppdraget inom IPBES. Argumenten är välbekanta. Och det handlar inte om att det behövs det ena eller det andra, är Marie Stenseke noggrann med att framhålla. Tvärtom är det i diskussionerna disciplinerna emellan som det intressanta sker. Som hur man definierar natur eller skog, att ställa andra typer av frågor och ta sig an problemen med ingångar från en bredd av vetenskaper och på så sätt hitta rätt vägar framåt. Samtidigt lyfter hon att IPBES, precis som klimatpanelen IPCC, producerar policyinriktade rapporter.

– Det är mer politiskt neutralt att uppskatta mängden pollinerare, medan det är mer kontroversiellt att prata om kolonialism och rättvisa, frågor som ligger mer i humsamspektrat. Därmed faller det i sakens natur att dessa perspektiv blir mer slätstrukna.

Marie Stenseke sitter fortfarande med i Naturvårdsverkets vetenskapliga råd för biologisk mångfald och ekosystemtjänster och fortsätter följa IPBES arbete nära. Nu senast som ledamot i den svenska delegationen vid IPBES plenarmöte i augusti. Men när hon klev av sitt uppdrag inom panelen öppnade sig möjligheten att leda SLU:s tvärvetenskapliga initiativ Interdisciplinary Academy (IDA) som startade hösten 2022. Inom IDA får SLU-forskare avsätta tid för att utveckla sin förmåga att arbeta tvärvetenskapligt.

Ordlista ska främja arbetet med biologisk mångfald

Marie Stenseke är också engagerad inom två pågående Mistraprogram – Mistra Sport & Outdoors med målet att skapa en rörelse för hållbart idrotts- och friluftsliv och Mistra BIOPATH med visionen att integrera biologisk mångfald som en naturlig del i alla beslut inom det finansiella systemet. Inom Mistra Sport & Outdoors leder hon programmets tema ”Hållbar användning av mark och vatten” som arbetar för att förbättra kunskapsunderlag och arbetsprocesser inom fysisk planering och förvaltning gällande idrotts- och friluftslivsaktiviteter.

Inom Mistra BIOPATH är hon med i en arbetsgrupp som utvecklar en gemensam ordlista som både ska användas inom programmet och som andra kan dra nytta av, inte minst näringsliv och politik. Drivers. Impact. Nature positive. Alla lägger vi olika aspekter i begreppen och det handlar enligt Marie Stenseke inte om att hitta en gemensam definition alla gånger, utan mer om att inse att det finns olika betydelser och att utveckla lärandet om varandras perspektiv och kompetenser.

– Inom Mistra BIOPATH är det så uppenbart att det är två världar som sällan har mötts som ska arbeta tillsammans, biologer och finansforskare. Arbetet med begreppen är mycket spännande och viktigt.

Globala överenskommelser och lokal kontext

Åter till markägare och EU:s makthavare, Falbygden och London, svensk politik och IPBES. I arbetet med biologisk mångfald är kopplingen mellan globala överenskommelser och en lokal kontext central, anser Marie Stenseke. Att hålla båda perspektiven vid liv är hennes ledstjärna och hon tycker att medvetenheten om rörelsen mellan skalorna behöver öka. För biologisk mångfald finns inget jämförelsemått, likt koldioxidekvivalenter inom klimatfrågan, där man kan jämföra arter i den svenska fjällvärlden med arter i Amazonas. Ett gemensamt globalt ramverk kan inte i detalj beskriva hur utmaningen ska hanteras eftersom det skiljer sig så enormt från plats till plats, även inom länder och specifika platser.

– När vi jobbar med biologisk mångfald i Sverige måste vi beakta att vi lever i en artfattig del av världen och att vårt största avtryck är globalt. Som palmoljan från Malysia eller jätteräkorna från Thailand. På Sverigenivå, i den lokala kontexten behöver vi arbeta med det fysiska landskapets förutsättningar och se det som integrerat med de socioekonomiska och kulturella förutsättningarna. Som sagt har naturvård en urban bias i vårt land, insikten om hur det fungerar på landsbygden behöver öka.

Marie Stenseke menar att detta blir särskilt tydligt i det svenska arbetet med att skriva en nationell strategi utifrån FN:s ramverk för biologisk mångfald, Kunming-Montrealramverket, som antogs i december 2022.

– I ett första utkast hade en del begrepp i överenskommelsen direktöversatts utan tolkning till svensk kontext, exempelvis ”lokala samhällen”. De lokala samhällen som avses i den engelska orginalversionen har ingen given motsvarighet i Sverige. Uttrycket ger bilden av äldre tiders mer sammanhållna och homogena bygder, men det stämmer dåligt med dagens mobila samhälle där vi lever urbant även på landsbygden. Det handlar om pendlare, inflyttare, halvtidsboende, fritidsboende, utboende som äger mark etcetera.

Marie Stenseke

Fritid: Jag tycker om det enkla friluftslivet, en picknick i naturen. Jag och min man är också ledare för en familjescoutgrupp. Vi letar pinnar och tittar på skalbaggar och fåglar.

Om fem år: Jag vill utveckla praktikerna och processerna gällande tvärvetenskap, ett område jag är bra på. När jag inom kort innehar en professur vid SLU kommer jag att ha mer tid för detta och ta vidare mina erfarenheter inom området. Kanske jobbar jag vidare i mer strategiska, projekt. Det finns mycket att lära för universiteten.

Drömmer om: Att min närmaste familj – två barnbarn och ett tredje på väg – ska få en dräglig framtid och ett bra liv. När man får barnbarn flyttar horisonten fram och jag vill verkligen inte att de ska behöva hantera tuffa problem som kommer av att vi inte gör rätt idag.