Vårt nuvarande livsmedelssystem beräknas stå för 20–30 procent av de globala växthusgasutsläppen. Uppskattningar visar att en tredjedel av världens odlade mat blir till matavfall. Och livsmedelsproduktion och markanvändning leder till förlust av biologisk mångfald, föroreningar och negativ miljöpåverkan på mark och vatten. Samtidigt har aktörerna, särskilt inom primärproduktionen, uttalade problem att nå lönsamhet, vilket ytterligare begränsar möjligheterna för innovation och utveckling i livsmedelssystemet. Dessutom ökar undernäring och fetma hos befolkningen och därmed förknippade hälsokostnader. För att möta utmaningarna behöver sättet mat produceras och konsumeras förändras i grunden.

Mistra Food Futures kommer att arbeta fram mål för vad det svenska livsmedelssystemet behöver uppnå till år 2045 för att vara ekonomiskt-, socialt- och miljömässigt hållbart samt resilient. Programmet kommer också att också att identifiera och utveckla åtgärder för hur den svenska jordbrukssektorn ska kunna nå nettonollutsläpp av växthusgaser år 2045, samt se effekter på andra miljömål och andra målsättningar i samhället.

Helena Hansson är professor i nationalekonomi med inriktning mot jordbrukssektorns ekonomi vid SLU och programchef för Mistra Food Futures.

Vad blir de första stegen nu när programmet startar, ge gärna några konkreta exempel?

– Vi genomför nu en serie workshoppar inom konsortiet. Syftet är att skapa en bra och stabil grund från vilken vi kan driva programmet vidare. Vi pratar till exempel om vilka (o)lika förväntningar partners har, hur vi bäst och mest konkret kopplar företag- och myndighetspartners till programmets arbetspaket samt vad det innebär att vara forskare i Mistra Food Futures. Dessutom jobbar vi med att lägga upp en mer detaljerad kommunikationsstrategi och ser över om vi behöver utöka konsortiet för att säkerställa att hela livsmedelssystemet finns representerat. Samtidigt påbörjas också forskningsaktiviteterna i de olika arbetspaketen.

Mat är ett område som väcker många känslor och engagerar, hur ska ni navigera för att åsikter inte ställer sig i vägen för den kunskap ni tar fram?

– Detta är en väldigt viktig fråga. Känslor, åsikter och förutfattade meningar om hur något förhåller sig kan ställa sig i vägen. Vi behöver kontinuerligt diskutera denna typ av bias inom konsortiet. All kunskap som tas fram inom ramen för programmet ska förstås vila på vetenskaplig grund och utgå från vetenskapliga metoder, men även forskare kan påverkas av sina egna känslor och åsikter. Här kommer en kontinuerlig diskussion vara viktig för att medvetandegöra detta. Vi kommer också att mer explicit studera hur exempelvis attityder påverkar val av produktionsmetoder. Då skapar vi också kunskap om hur just val som sker inom livsmedelssystemet påverkas av känslor och åsikter som kanaliseras till faktiska beslut.

Internationella utblickar att inspireras av?

– Många! Till exempel de globala hållbarhetmålen, Parisavtalet, rapporten The global assessment of biodiversity and ecosystem services om tillståndet för biologisk mångfald och ekosystemtjänster från IPBES (The Intergovernmental Science-Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services Reds anm.), samt rapporten EAT-Lancet om hälsosamma kostvanor från ett hållbart livsmedelssystem. Men även de många EU-projekt som nu pågår inom vårt område. Vi i konsortiet deltar själva i flera, jag själv i H2020-projekten LIFT och SURE-farm, vilka förstås utgör en del av mina inspirationskällor.

Vad anser du som programchef kommer att bli den största utmaningen med programmet?

– Svårt att säga i dagsläget, vi har ett fantastiskt konsortium där alla deltagare brinner för de frågor programmet fokuserar på. Och det finns stort intresse och engagemang för våra frågor i samhället i stort. Samtidigt som bredden i vårt konsortium är en av programmets stora styrkor kan det också leda till utmaningar, särskilt kopplat till att ”jobba ihop” hela konsortiet. Men jag är också helt övertygad om att denna typ av samarbete över organisationsgränser och över traditionella akademiska ämnesområden är precis vad vi behöver för att på riktigt ta oss an komplexiteten i frågorna som är kopplade till livsmedelssystemets hållbarhetsomställning.